Mino

Nu ska jag ta upp ett ämne som förmodligen redan är ganska uttjatat på typ alla andra bloggar... men iaf: ätstörningar. Jag ska berätta lite om hur det var för mig...
          När jag var 12 år fick jag ätstörningar. Det började långsamt och blev värre och värre. Tillslut var jag jättesjuk i anorexia, och har varit inlagd flera gånger. Usch, jag mådde så dåligt... Jag minns den där hemska ångesten som jag alltid fick i stort sett varje gång jag hade ätit någonting... hjärtat slog så hårt i bröstet att det gjorde ont, jag skakade i hela kroppen, det kändes som om strupen snördes ihop och jag kippade efter luft, och jag mådde hemskt illa... det brukade bli så att jag kanske spydde upp maten tills det smakade blod i halsen, eller/och stack ut och sprang en lång runda för att förbränna kalorierna.
          Under hela tiden jag sprang var det en kamp mellan kroppen och hjärnan - kroppen ville inte låta mig bränna ut mig på energiunderskott, men hjärnan drev hela tiden på, den där sjuka, galna delen av min hjärna som skrek åt mig att jag var tjock och äcklig och måste bli smal så fort som möjligt.
          "When I walk in the snow, I wanna leave no footprints."
Ungefär så var det faktiskt, jag kunde aldrig bli tillräckligt smal, inte ens när revbenen, höftbenen, nyckelbenen började sticka ut och jag var som ett skelett... det är först nu efteråt som jag verkligen kan se hur sjuk jag var. När jag ser bilder på mig själv som är några år gamla, börjar jag nästan gråta... Det är så hemskt, speciellt en bild där jag vet hur dåligt jag mådde men försöker ändå pressa fram ett leende för att försöka dölja allting. Så att alla skulle tro att jag var glad och allt var bra.
          Några gånger testade jag också hasch för att dämpa ångesten... ingen bra idé... visst, ångesten försvann för ett tag, och aptiten ökade, men när ruset avtog fick jag ångest för det jag hade ätit p.g.a. sötsuget som drogen framkallar. Ingen bra idé. Tur att jag inte testade några tyngre grejer iaf.
          Efter flera år av detta, och hjälp från olika sjukhus, BUP, psykologer, vänner, familj, mm. är jag så gott som frisk. Kroppen är skitsnygg! :D Det är det inte många som har/har haft ätstörningar som kan säga. Tankarna går det inte att bli av med helt och hållet, men varje gång min hjärna säger något sånt till mig skriker jag åt den att hålla käften. Det borde alla göra.
          Och slutligen, du har bara ett liv, slösa inte bort det! Lev livet och njut av det, plåga inte dig själv eller din kropp. And don't let words bring you down. För jag lovar, dom här åren, det var inte värt det, även om jag såklart har fått fler erfarenheter och så av det. Lev livet! Puss <3